What? Inga fler gratis watt!

laddplats

Jag tänkte ta upp en laddad fråga som vi hanterade i torsdags vid senaste samhällsbyggnadsnämnd. Det var nämligen så att vi som kommun skulle börja ta betalt för elen som elbilarna laddades upp med från våra laddstolpar. Denna ljushuvud läste handlingarna som om folk hade kunnat ladda sina elbilar gratis sedan 1 november när ett avtal hade ingåtts med InCharge. Att det skulle behöva ta 6 veckor att komma fram till att den som laddar skulle betala elen chockade mig något när jag genererade mina tankar på min kammare – när skall saker och ting i min kommun hamna i fas? Lagom taggad i torsdags ställde jag min fråga om hur det kom sig att man inte hade på plats att ta betalt från 1/11. Då blev det trögt en stund tills ordförande, förvaltningschefen och nämndsekreteraren förstod min fråga. Då kom svar och förklaringar som slog i alla fall mig som en blixt från klar himmel. Det har nämligen varit gratis elladdningar sedan 2016 där det har räckt att ha rätt kort och kontakt (eller heter det rätta kontakter?) för att kunna ladda sin bil gratis och att det har ingått privata näringsidkare bland kortinnehavarna. Min kommentar till dessa hårresande uppgifter var -Spännande! Och så kom det ytterligare förklaring från förvaltningen. Dåvarande KSO (kommunstyrelsens ordförande) vid 2016 hade beslutat att bjuda på elen men att man nu från förvaltningens sida ville rätta till detta. Undrar om någon hade vågat föreslå att ta betalt för elen om dåvarande KSO fortfarande var kvar på sin stol? Laddstolpe avtalet hade tydligen skrivits om två gånger sedan 2016.

Och nu det tråkiga för alla el freeloaders. I sakfrågan blev det beslutat att kommunen nu tar betalt för elen från sina laddstolpar och med det blev vi en politisk kortslutning fattigare i Vänersborg.

PS-hoppas att ni klickade på de tre länkar, gratis el uppgiften lär inte vara kvar så länge till. Lite passande musik kommer efter reklamen om man klickar på bilden.

 

Why was Pascal Tshibanda made to leave?

man-looking-to-question-mark

 

Varning – jag kommer att raljera i några av dessa rader och känsligare personer föreslås därför att scrolla ned till de sista två styckena.

Lite ironiskt att Vänersborgs kommundirektör Pascal Tshibanda fick lämna sin tjänst 11 dagar efter jag skrev en blogg med titeln Leave. Det är bara det att den bloggen inte hade något att göra med kommundirektören, ändå blev det han som fick gå. Varför fick han då gå?

  • Inte kan det vara för att Pascal kanske gräver upp fornminnen på sin fritid, då detta verkar anses som en merit i vissa av Vänersborgs politiska kretsar.
  • Inte kan det vara för att det kanske behövdes en delgivningsman för att få Pascals underskrift på kommunala dokument, då detta också verkar anses som en merit i vissa av Vänersborgs politiska kretsar.
  • Inte kan det vara för att Pascal kanske inte har fått ansvarsfrihet för något han har gjort, då detta också kan synas vara en merit i vissa av Vänersborgs politiska kretsar.
  • Kanske kan det vara för att Pascal försökte förändra en ledningskultur som länge  har suttit i kommunhusets väggar och på dess stolar. Kanske försökte han göra detta på fel sätt. Att totalrenovera och riva väggarna är kanske inte alltid den bästa vägen att få bort det som sitter i väggarna. Men vänta lite. Det var inte Pascal som satte igång det hela. Där är det det förra kommunalrådet och de tre nuvarande kommunalråden som är ansvariga. Plus den förra kommundirektören Ove Thörnkvist – men visst var det så att Ove inte fick sluta sin tjänst för att han ville förändra det som satt i väggarna, utan snarare var det för att han förändrade för lite.
  • Kanske var det så att Pascal försökte förändra en ledningskultur med metoder som har forskats fram under senare tid och som han hade fått till sig genom  ledarskapsutbildningarna han nyss hade gått. Om det är så kan jag ärligt talat säga att jag inte förstår. När Ove Thörnkvist fick sluta sade dåvarande kommunstyrelseordförande Marie Dahlin :- Vi behöver någon som ser det vi inte ser. Vi ska bygga framtiden och behöver nya krafter.

Den offentliga förklaringen till varför Pascal blev uppsagd den 2 september hette ”På grund av bristande förtroende och att vi inte delar synen på hur ledarskap ska bedrivas i Vänersborgs kommun så upphör din tjänst som kommundirektör…”. Och detta är också vad vi i kommunstyrelsen fick till oss den 4 september. Det enda som tillkom till den förklaringen var att det inte har rört sig om någon oegentlighet. Ett tillägg som redan hade givits i en mediaintervju.

Utöver detta har jag fått – på icke offentlig väg – några ytterligare förklaringar men i dem har jag inte funnit något egentligt skäl för en uppsägelse, kanske möjligen skäl för en tillsägelse, om det som har sagts till mig har varit en korrekt beskrivning av saker och ting. Ni märker att på denna punkt vill min näve inte riktigt fram ur fickan.

Kontentan är väl att den offentliga hanteringen av Pascals uppsägelse gör mig lika missnöjd som media och en stor del av Vänersborgs väljare är. Därför skickar jag idag in en skrivelse till kommunstyrelsens diarium i förhoppning om en framtida förbättring i hur min kommun tillsätter och avsätter sina kommundirektörer.

Texten lyder

Initierande av ett ärende hos kommunstyrelsen i Vänersborg beträffande att ta ställning till kommunstyrelseordförandes delegeringsuppdrag att tillsätta och avsätta kommundirektören

Utifrån uppsägelsen den 2 september 2019 av kommundirektör Pascal Tshibanda och brist på tillfredsställande information till kommunstyrelsens ledamöter som förklarar bakgrunden till uppsägelsen finner jag att jag vill initiera ett ärende hos kommunstyrelsen där vi tar ställning till nuvarande delegeringsuppdraget att tillsätta och avsätta kommundirektören.

 

Come on spit it out already

Multi-Ethnic Group of People and Community Concepts

This one is in English so please bear with me.

Unfortunately or maybe fortunately, depending on your perspective, i do not often find myself writing here anymore. So why today?

This ball started rolling on monday when my political colleague Stefan Kärvling wrote a blog with the title ”Vänersborgs kommundirektör utsatt för rasism” . It was about an incident that our council chief executive had chosen to write about on his blog. He chose the title Plötsligt var jag bara en neger . I´ve met the guy through my role on the executive board of the council, cannot say that I know him but I can say that I like him. I read his words and felt that must have been a sad thing to have experienced. On monday I left it at that. On tuesday I read Stefan Kärvlings next blog Dåligt bemötande i Vänersborg? which was about a question that the leader of the opposition Gunnar Lidell was posing to the leader of the council Marie Dahlin to be answered at wednesdays full council meeting. His question was about whether or not there was any sort of framework and guidelines that could help deal with politicians that behaved inconsiderately. Suddenly the latent journalist in me woke up. I was being given pieces of a puzzle. My conclusion some politician in our council must have insulted our chief executive. Which party could that person represent? I am going to admit my first thoughts went to the Swedish Democrats.

Before the meeting our party of the left had a group meeting to run through the agenda. When we got to Gunnar Lidells question I asked if we had any background which explained why the question was being posed. I started to get an answer then someone else said that they felt that the explanation should not be given. So I was left none the wiser. Hmm! Later on the journalist in me made a point of finding out the background behind the question. The information also explained who was behind one of the occasions when our council chief executive has been belittled because of his darker skin pigmentation.

The person behind the derogatory term?

The person behind the term is the leader of our council – Marie Dahlin

If this person is same unnamed person that is referred to by Gunnar Lidell in his latest question I can honestly say I do not know, but I certainly hope that someone will spit out already the name of that politician. Politicians who carry themselves in these ways do not deserve to be representatives of our communities.

 

 

 

Vänersborgs kommuns inställning till Sikhall 1:20 luktar skit

luktar illa

Jag fortsätter med att analysera Vänersborgs kommuns behandling av familjen Solvarms ärende där de har bett att få till en inskränkning av ett verksamhetsområdet i enlighet med 9 § av vattentjänstlagen (LAV). Jag redovisade kommunens inställning i bloggen Vattentjänstlagen 9 §

Kommunens avvisning av ärendet byggde på ett tidigare avgörande i Statens va-nämnd  13 december 2013, BVa 99 som de menade utgjorde en juridisk praxis. I det fallet hade de klaganden en obebyggd tomt som ingick i ett verksamhetsområde där de försökte att få till en inskränkning. Alltså hade de inte en VA lösning som kunde godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön. Mig veterligen är familjen Solvarms tomt både bebyggd och omfattad av en VA lösning som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön. Redan här kan kanske en vaken läsare komma fram till det jag gjorde. Är det inte en viss skillnad på omständigheterna i avgörandet och familjen Solvarms ärende? Jag försökte utan framgång påtala detta på samhällsbyggnadsnämndens möte.

Jag försökte också påkalla uppmärksamhet till att Statens va-nämndens avgörande inte berörde, vad jag betraktade som, väsentliga delar av Regeringens proposition 2005/06:78. Va-nämnden nöjde sig (rätt eller fel vet jag inte då jag ej är jurist) med att förhålla sig till s.137 av propositionen vilket i sin tur ledde till att kommunens tjänstemän också gjorde detta och föreslog därför avvisning av ärendet. Jag höll inte med då jag hade dagen innan nämndmötet fördjupat mig i proposition 2005/06:78 i delarna som berörde inskränkning av verksamhetsområden. Jag hade kommit fram till att det fanns relevanta texter på sidorna 53 och 54 av samma proposition som förklarade hur Regeringen tänkte angående inskränkningar av verksamhetsområden när de lade fram lagförslaget till Riksdagen. Det som förvånade mig var att dessa tankar inte hade berörts av Statens va-nämnd i sitt avgörande vilket ledde i sin tur till att kommunens tjänstemän inte heller hade berört dessa delar.

Vad står det då på s.53 och 54 som jag bedömde av relevans till Solvarms ärende? Jag har fettmarkerat det som jag tyckte var väsentligast för mig när jag kom fram till att det var visst möjligt att bevilja familjen Solvarms begäran.

Inskränkning av ett bestämt verksamhetsområde
Det har länge varit ett önskemål från kommunalt håll att kunna inskränka
ett redan bestämt verksamhetsområde när underlaget för en rationell drift
av den allmänna anläggningen sviktar. I dag är det osäkert om lagen alls
medger någon möjlighet att inskränka ett verksamhetsområde i den del
där vattentjänsterna redan har tagits i anspråk. En möjlighet att inskränka
ett verksamhetsområde har tidigare föreslagits av Plan- och byggutredningen
men har inte lett till lagstiftning.

Förutsättningarna för en rationell drift av verksamheten och ett effektivt nyttjande av de allmänna va-resurserna skulle kunna förbättras om verksamhetsområdet i större utsträckning än vad som för närvarande är möjligt
kan anpassas till ändrade förhållanden. Möjligheten att inskränka ett
bestämt verksamhetsområde bör därför vidgas. Detta måste dock vägas
mot användarnas intresse av en tryggad va-försörjning. Användare som
drabbas av en inskränkning bör dessutom ha rätt till ersättning.
Ett bestämt verksamhetsområde bör till en början kunna inskränkas till
den del det faktiskt inte har tagits i anspråk, dvs. där den allmänna anläggningen
inte har byggts ut, där ingen fastighetsägare har hävdat någon
användningsrätt och där det inte finns något aktuellt behov av att lösa va frågorna
för en befintlig eller planerad bebyggelse i ett större sammanhang.
I början av 1970-talet, när skyldigheten att fastställa ett verksamhetsområde infördes, kunde det hända att omfattningen av det beslutade
verksamhetsområdet mer kom att spegla kommunens allmänna ambitioner
och inte alltid helt välgrundade förväntningar om en framtida bebyggelseutveckling
än kommunens skyldighet enligt va-lagen att bygga
ut den allmänna anläggningen. Delar av verksamhetsområdet som inte
har någon täckning av ett verkligt behov av vattentjänsterna bör nu kunna
inskränkas utan vidare.
En inskränkning av verksamhetsområdet bör också ske för sådana bebyggelseområden
som i och för sig kan ha ett behov av vattentjänster
men där detta uppenbarligen inte svarar mot kommunens skyldighet att
ordna en allmän va-anläggning. Att förutsättningarna för denna skyldighet
inte är uppfyllda kan antingen bero på att de aldrig har varit det eller
att de på grund av ett minskat utnyttjande av vattentjänsterna inte längre
är det. Det förekommer i glesbygder att kommuner har inrättat en allmän
va-anläggning för endast ett fåtal användare – det finns exempel på verksamhetsområden med bara tre fastigheter – och detta utan förväntningar
om att ytterligare bebyggelse skall komma till. Det förekommer också att
från början ändamålsenliga verksamhetsområden genom minskning av
befolkningen eller förändringar i en förväntad bebyggelseutveckling efter
hand förlorar det underlag som behövs för en allmän va-verksamhet.
Oavsett anledningen till varför bebyggelsen inom hela eller delar av ett
verksamhetsområde inte räcker till för att kommunen skall vara skyldig
att ordna allmänna vattentjänster för den, bör kommunen i uppenbara fall
ha möjlighet att inskränka verksamhetsområdet för denna bebyggelse.

Även om det är kommunen som beslutar om inskränkningen av verksamhetsområdet, kommer initiativet normalt från huvudmannen. En inskränkning förutsätter att kommunen och huvudmannen kommer överens och att huvudmannen lyckas förhandla fram godtagbara ersättningslösningar med fastighetsägarna.
Fastighetsägarna bör alltså ha rätt till ersättning för den skada som de
kan lida till följd av att en inskränkning görs. En sådan skada torde normalt
dock inte kunna anses drabba andra fastigheter än sådana för vilka
skyldighet har inträtt att betala avgifter för fastighetens anslutning och
sådana för vilka ägaren genom en betalning av anläggningsavgift eller
genom någon annan åtgärd tydligt har hävdat sin rätt att använda den
allmänna anläggningen.
Om ett verksamhetsområde inskränks på grund av att bebyggelsen i
fråga uppenbarligen inte räcker till för att kommunen skall vara skyldig
att betjäna den med allmänna vattentjänster, kan detta innebära en skada
för de fastigheter som därigenom blir hänvisade till enskilda lösningar
för sin va-försörjning. Här gäller det först och främst kostnaderna för
omställningen till enskilda lösningar. Ofta kan det vara lämpligt att huvudmannen
sköter omställningen. I den mån fastighetsägarna deltar i omställningsarbetet
och ordnar de egna anläggningar som behövs, bör huvudmannen
ersätta dem för deras kostnader. Om huvudmannen bekostar
omställningen till de enskilda lösningarna, synes fastighetsägarnas skada
normalt vara begränsad till förlusten av rätten till de allmänna vattentjänsterna.
Denna rätt bör kunna värderas till vad det kostar att få del av
dessa tjänster, dvs. anläggningsavgiften för fastighetens anslutning enligt
gällande va-taxa. Huvudmannen bör, som sagt, å sin sida tillgodoräknas
de nödvändiga kostnaderna för omställningsarbeten och nyanläggningar
som krävts för de enskilda lösningarna och som huvudmannen har bekostat,
men däremot inte värdet av de delar av den allmänna anläggningen
som fastighetsägarna tar över. Sådana delar bör, genom framför allt tidigare
avgiftsbetalning kunna betraktas som fastighetsägarnas andel av den
allmänna anläggningen. Om resultatet av denna beräkning, som måste
göras separat för varje fastighet, utfaller till fastighetsägarens fördel, bör
denne vara berättigad att som skadeersättning få mellanskillnaden av
huvudmannen.

Att jag har tagit med hela textavsnittet är för att en läsare skall kunna dra sina egna slutsatser. En tolkning av en text är väldigt ofta beroende av dess sammanhang och det finns inga garantier för att jag tolkar korrekt men jag vill vända och vrida på alla kända stenar när ett ärende besvärar mig. Jag vill inte vara offer för fake news.

Jag vände på dessa stenar även i nämnden och fick då höra att om det skulle vara så att en fastighetsägare kunde säga att man inte ville vara med i ett verksamhetsområde så skulle lagen falla platt. Jaså! Varför finns då med texten i 9§ LAV att man måste kunna visa upp en Va lösning som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön. Varför skriver regeringen att ”delar av verksamhetsområdet som inte
har någon täckning av ett verkligt behov av vattentjänsterna bör nu kunna
inskränkas utan vidare.” om de inte skulle mena detta?

Något som jag tycker är kanske det mest allvarligast av det som jag har läst i Solvarms ärendets sammanhang är när VA-nämnden slog fast i avgörandet som kommunen sedan använde sig av för att avvisa. Varken bestämmelsens utformning eller förarbetena till vattentjänstlagen ger stöd för att en fastighetsägare med åberopande av 9 § skulle kunna föra talan om inskränkning av ett av kommunen beslutat verksamhetsområdet. G Rs yrkande i denna del ska därför avvisas..

Jag hade lika gärna kunnat skriva Varken bestämmelsens utformning eller förarbetena till vattentjänstlagen ger stöd för att en fastighetsägare med åberopande av 9 § inte skulle kunna föra talan om inskränkning av ett av kommunen beslutat verksamhetsområdet.

Men som jag tidigare skrev jag är ingen jurist och måste erkänna att jag smygtittade på sidorna 53-54 av Regeringens proposition 2005/06:78 som berör inskränkningar av verksamhetsområden för att få lite ledtrådar.