Sikhall 1:20 – att inskränka eller inte inskränka? That is the question!

hamlet

Ni som har vägarna förbi bloggen vet att jag har engagerat mig i frågan om inte fastigheten Sikhall 1:20 ( där familjen Solvarm bor) skall kunna få till en inskränkning av verksamhetsområdet för vatten och avlopp som omfattar just denna fastighet.

För över ett år sedan försökte Anders Solvarm att väcka ärendet i samhällsbyggnadsnämnden i Vänersborg. Nämnden med röstsiffror 9-2 valde att inte ta upp frågan för prövning. Ett beslut som överklagades till förvaltningsrätten och där rätten, över ett år senare, den 29 maj 2019 kom fram till att en enskild inte har rätt att väcka frågan om en inskränkning av ett verksamhetsområde. Jag måste säga att initialt förvånade detta mig då det betyder att lagen som den är skriven och som den tolkas innebär att en kommun kan fastställa ett större verksamhetsområde än vad kommunen är skyldig till och att ett sådant beslut inte kan angripas. Alltså teoretiskt kunde du som en enskild fastighetsägare boende vid sidan av allt vad samlad bebyggelse heter med din avloppsreningsanläggning som är en exakt kopia av den kommunala avloppsreningsverk (vi säger att du är en rik djävel med en kärlek för reningsverk) tas med i ett verksamhetsområde bara för att kommunen vill det. Som enskild kan du inte väcka frågan om en inskränkning även om det skulle vara uppenbart motiverat. För att frågan om en inskränkning för en enskilde skall kunna prövas fodras alltså att ärendet väckts av kommunen själv. Majoriteten av samhällsbyggnadsnämnden i mars 2018 var inte sugen att låta ärendet väckas, och kommunen har inte visat något intresse att väcka ärendet sedan dess. Inte tills yours truly sent omsider vaknade till tanken att jag kunde väcka ärendet i egenskap av att jag sitter med i samhällsbyggnadsnämnden. Jag formulerade denna tanke i april 2019, 6 veckor innan förvaltningsrätten hade sagt sitt.

Det var då jag skrev min motion till nämnden –  det jag skrev hittar du i Vårbruk i Lilleskogsdalen

Vid samhällsbyggnadsnämnden 2019-06-13 skulle min motion behandlas. Det var bara det att den tjänsteman som hade ansvar för att författa en tjänsteskrivelse hade valt att inte författa en tjänsteskrivelse för nämnden. Tjänstemannen hade istället valt att ställa juridiska frågor till jurister på grund av att ingenstans i vårt avlånga land har det hitintills tagits något beslut om en inskränkning av ett verksamhetsområde. I och för sig inte så konstigt om det tydligen är så illa att bara kommunerna själva kan väcka frågan.

Visst hade jag synpunkter när nämndens ordförande kontaktade mig några dagar innan sammanträdet för att informera mig om hur ärendet låg till. Initialt tänkte jag att det här var illa, riktigt illa då frågan om en inskränkning inte var nytt. Frågan hade försökts lyftas redan i mars 2018 bara det att frågan kom från någon som inte hade rätt (om man nu nöjer sig med förvaltningsrättens dom vilket jag verkligen hoppas att Anders Solvarm inte gör) att lyfta det .

När det är så här illa att behandlingen av en motion till nämnden bromsas upp av en tjänsteman som söker efter juridisk vägledning så tänkte jag att nämnden kan göra båda honom och branschorganisationen Svenskt Vatten en tjänst. Vi skulle kunna ha tagit beslut i nämnden utan en tjänsteskrivelse och sedan hade den som ifrågasätter lagligheten av beslutet kunnat i sin tur överklagat till förvaltningsrätten.

Men jag är pragmatiker, jag har förståelse för att det kan inträffa omständigheter som gör att en tjänsteskrivelse inte ligger på bordet. Jag har förståelse att det kan finnas nämndledamöter som behöver ventilera frågan inom sina partigrupper innan de landar i vilken inställning de vill ha till frågan om en inskränkning eller ej för Sikhall 1:20. Jag driftade därför tanken till nämndens ordförande att vi skulle kunna ge tjänstemannen fram tills nästa sammanträdet i september för att författa en tjänsteskrivelse plus att vi säger att nämnden kommer att fatta beslut i ärendet oavsett om det finns en tjänsteskrivelse på bordet eller ej.

Så blev också beslutet i nämnden.

Nu gäller det, att fram till 12 september 2019, för 10 nämndledamöter (10? en av de 11 ledamöter vet redan idag hur han tänker rösta) att komma fram till deras svar till frågan – att inskränka eller inte inskränka?

Och för att hjälpa de 10 på vägen här är återigen texten från §9 Lag (2006:412) om allmänna vattentjänster

9 §   Om det inom verksamhetsområdet finns en fastighet eller bebyggelse som uppenbarligen inte behöver omfattas av det större sammanhang som avses i 6 §, får verksamhetsområdet inskränkas så att det inte omfattar den fastigheten eller bebyggelsen. En sådan inskränkning av verksamhetsområdet får göras endast om fastighetens eller bebyggelsens behov av vattenförsörjning och avlopp lämpligen kan ordnas genom enskilda anläggningar som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.

och lägg noga på minnet för att en inskränkning skall kunna medges behöver den enskilda anläggningen kunna godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljö. Den enskilda anläggningen behöver inte vara en bättre anläggning an den kommunala, den behöver inte heller vara en likvärdig anläggning.

Sikhall 1:20s anläggning är godtagbar, det finns det beslut på och mig veterligen blev inte det beslut överklagat av någon.

Annonser

Vänersborgs kommuns inställning till Sikhall 1:20 luktar skit

luktar illa

Jag fortsätter med att analysera Vänersborgs kommuns behandling av familjen Solvarms ärende där de har bett att få till en inskränkning av ett verksamhetsområdet i enlighet med 9 § av vattentjänstlagen (LAV). Jag redovisade kommunens inställning i bloggen Vattentjänstlagen 9 §

Kommunens avvisning av ärendet byggde på ett tidigare avgörande i Statens va-nämnd  13 december 2013, BVa 99 som de menade utgjorde en juridisk praxis. I det fallet hade de klaganden en obebyggd tomt som ingick i ett verksamhetsområde där de försökte att få till en inskränkning. Alltså hade de inte en VA lösning som kunde godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön. Mig veterligen är familjen Solvarms tomt både bebyggd och omfattad av en VA lösning som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön. Redan här kan kanske en vaken läsare komma fram till det jag gjorde. Är det inte en viss skillnad på omständigheterna i avgörandet och familjen Solvarms ärende? Jag försökte utan framgång påtala detta på samhällsbyggnadsnämndens möte.

Jag försökte också påkalla uppmärksamhet till att Statens va-nämndens avgörande inte berörde, vad jag betraktade som, väsentliga delar av Regeringens proposition 2005/06:78. Va-nämnden nöjde sig (rätt eller fel vet jag inte då jag ej är jurist) med att förhålla sig till s.137 av propositionen vilket i sin tur ledde till att kommunens tjänstemän också gjorde detta och föreslog därför avvisning av ärendet. Jag höll inte med då jag hade dagen innan nämndmötet fördjupat mig i proposition 2005/06:78 i delarna som berörde inskränkning av verksamhetsområden. Jag hade kommit fram till att det fanns relevanta texter på sidorna 53 och 54 av samma proposition som förklarade hur Regeringen tänkte angående inskränkningar av verksamhetsområden när de lade fram lagförslaget till Riksdagen. Det som förvånade mig var att dessa tankar inte hade berörts av Statens va-nämnd i sitt avgörande vilket ledde i sin tur till att kommunens tjänstemän inte heller hade berört dessa delar.

Vad står det då på s.53 och 54 som jag bedömde av relevans till Solvarms ärende? Jag har fettmarkerat det som jag tyckte var väsentligast för mig när jag kom fram till att det var visst möjligt att bevilja familjen Solvarms begäran.

Inskränkning av ett bestämt verksamhetsområde
Det har länge varit ett önskemål från kommunalt håll att kunna inskränka
ett redan bestämt verksamhetsområde när underlaget för en rationell drift
av den allmänna anläggningen sviktar. I dag är det osäkert om lagen alls
medger någon möjlighet att inskränka ett verksamhetsområde i den del
där vattentjänsterna redan har tagits i anspråk. En möjlighet att inskränka
ett verksamhetsområde har tidigare föreslagits av Plan- och byggutredningen
men har inte lett till lagstiftning.

Förutsättningarna för en rationell drift av verksamheten och ett effektivt nyttjande av de allmänna va-resurserna skulle kunna förbättras om verksamhetsområdet i större utsträckning än vad som för närvarande är möjligt
kan anpassas till ändrade förhållanden. Möjligheten att inskränka ett
bestämt verksamhetsområde bör därför vidgas. Detta måste dock vägas
mot användarnas intresse av en tryggad va-försörjning. Användare som
drabbas av en inskränkning bör dessutom ha rätt till ersättning.
Ett bestämt verksamhetsområde bör till en början kunna inskränkas till
den del det faktiskt inte har tagits i anspråk, dvs. där den allmänna anläggningen
inte har byggts ut, där ingen fastighetsägare har hävdat någon
användningsrätt och där det inte finns något aktuellt behov av att lösa va frågorna
för en befintlig eller planerad bebyggelse i ett större sammanhang.
I början av 1970-talet, när skyldigheten att fastställa ett verksamhetsområde infördes, kunde det hända att omfattningen av det beslutade
verksamhetsområdet mer kom att spegla kommunens allmänna ambitioner
och inte alltid helt välgrundade förväntningar om en framtida bebyggelseutveckling
än kommunens skyldighet enligt va-lagen att bygga
ut den allmänna anläggningen. Delar av verksamhetsområdet som inte
har någon täckning av ett verkligt behov av vattentjänsterna bör nu kunna
inskränkas utan vidare.
En inskränkning av verksamhetsområdet bör också ske för sådana bebyggelseområden
som i och för sig kan ha ett behov av vattentjänster
men där detta uppenbarligen inte svarar mot kommunens skyldighet att
ordna en allmän va-anläggning. Att förutsättningarna för denna skyldighet
inte är uppfyllda kan antingen bero på att de aldrig har varit det eller
att de på grund av ett minskat utnyttjande av vattentjänsterna inte längre
är det. Det förekommer i glesbygder att kommuner har inrättat en allmän
va-anläggning för endast ett fåtal användare – det finns exempel på verksamhetsområden med bara tre fastigheter – och detta utan förväntningar
om att ytterligare bebyggelse skall komma till. Det förekommer också att
från början ändamålsenliga verksamhetsområden genom minskning av
befolkningen eller förändringar i en förväntad bebyggelseutveckling efter
hand förlorar det underlag som behövs för en allmän va-verksamhet.
Oavsett anledningen till varför bebyggelsen inom hela eller delar av ett
verksamhetsområde inte räcker till för att kommunen skall vara skyldig
att ordna allmänna vattentjänster för den, bör kommunen i uppenbara fall
ha möjlighet att inskränka verksamhetsområdet för denna bebyggelse.

Även om det är kommunen som beslutar om inskränkningen av verksamhetsområdet, kommer initiativet normalt från huvudmannen. En inskränkning förutsätter att kommunen och huvudmannen kommer överens och att huvudmannen lyckas förhandla fram godtagbara ersättningslösningar med fastighetsägarna.
Fastighetsägarna bör alltså ha rätt till ersättning för den skada som de
kan lida till följd av att en inskränkning görs. En sådan skada torde normalt
dock inte kunna anses drabba andra fastigheter än sådana för vilka
skyldighet har inträtt att betala avgifter för fastighetens anslutning och
sådana för vilka ägaren genom en betalning av anläggningsavgift eller
genom någon annan åtgärd tydligt har hävdat sin rätt att använda den
allmänna anläggningen.
Om ett verksamhetsområde inskränks på grund av att bebyggelsen i
fråga uppenbarligen inte räcker till för att kommunen skall vara skyldig
att betjäna den med allmänna vattentjänster, kan detta innebära en skada
för de fastigheter som därigenom blir hänvisade till enskilda lösningar
för sin va-försörjning. Här gäller det först och främst kostnaderna för
omställningen till enskilda lösningar. Ofta kan det vara lämpligt att huvudmannen
sköter omställningen. I den mån fastighetsägarna deltar i omställningsarbetet
och ordnar de egna anläggningar som behövs, bör huvudmannen
ersätta dem för deras kostnader. Om huvudmannen bekostar
omställningen till de enskilda lösningarna, synes fastighetsägarnas skada
normalt vara begränsad till förlusten av rätten till de allmänna vattentjänsterna.
Denna rätt bör kunna värderas till vad det kostar att få del av
dessa tjänster, dvs. anläggningsavgiften för fastighetens anslutning enligt
gällande va-taxa. Huvudmannen bör, som sagt, å sin sida tillgodoräknas
de nödvändiga kostnaderna för omställningsarbeten och nyanläggningar
som krävts för de enskilda lösningarna och som huvudmannen har bekostat,
men däremot inte värdet av de delar av den allmänna anläggningen
som fastighetsägarna tar över. Sådana delar bör, genom framför allt tidigare
avgiftsbetalning kunna betraktas som fastighetsägarnas andel av den
allmänna anläggningen. Om resultatet av denna beräkning, som måste
göras separat för varje fastighet, utfaller till fastighetsägarens fördel, bör
denne vara berättigad att som skadeersättning få mellanskillnaden av
huvudmannen.

Att jag har tagit med hela textavsnittet är för att en läsare skall kunna dra sina egna slutsatser. En tolkning av en text är väldigt ofta beroende av dess sammanhang och det finns inga garantier för att jag tolkar korrekt men jag vill vända och vrida på alla kända stenar när ett ärende besvärar mig. Jag vill inte vara offer för fake news.

Jag vände på dessa stenar även i nämnden och fick då höra att om det skulle vara så att en fastighetsägare kunde säga att man inte ville vara med i ett verksamhetsområde så skulle lagen falla platt. Jaså! Varför finns då med texten i 9§ LAV att man måste kunna visa upp en Va lösning som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön. Varför skriver regeringen att ”delar av verksamhetsområdet som inte
har någon täckning av ett verkligt behov av vattentjänsterna bör nu kunna
inskränkas utan vidare.” om de inte skulle mena detta?

Något som jag tycker är kanske det mest allvarligast av det som jag har läst i Solvarms ärendets sammanhang är när VA-nämnden slog fast i avgörandet som kommunen sedan använde sig av för att avvisa. Varken bestämmelsens utformning eller förarbetena till vattentjänstlagen ger stöd för att en fastighetsägare med åberopande av 9 § skulle kunna föra talan om inskränkning av ett av kommunen beslutat verksamhetsområdet. G Rs yrkande i denna del ska därför avvisas..

Jag hade lika gärna kunnat skriva Varken bestämmelsens utformning eller förarbetena till vattentjänstlagen ger stöd för att en fastighetsägare med åberopande av 9 § inte skulle kunna föra talan om inskränkning av ett av kommunen beslutat verksamhetsområdet.

Men som jag tidigare skrev jag är ingen jurist och måste erkänna att jag smygtittade på sidorna 53-54 av Regeringens proposition 2005/06:78 som berör inskränkningar av verksamhetsområden för att få lite ledtrådar.

 

 

 

 

Att skita i det blå skåpet

Ibland kommer det sig att personer, av olika anledningar, skiter i det blå skåpet. Att några i Vänersborgs kommun nyss har skitit i det blå skåpet har ju blivit känd via offentliggörandet av mötesanteckningarna för styrgruppen för medborgardialogen om framtidens skola.

Jag måste erkänna att jag blev mycket förvånad över att läsa att centerpartiets Bo Carlsson också har varit med i det blå skåpet. Han har, enligt mötesanteckningarna, varit med på styrgruppsmötet som beslutade att plocka bort nuvarande skolstrukturen som ett valbart alternativ. Shit!

En återkommande fråga vid medborgardialogsmötena har varit – varför fanns inte nollalternativet med? Tjänstemännen har oftast svarat med att upprepa vad deras uppdrag har varit och att de hela tiden har fått jobba inom den befintliga budgetramen.

Och?

Nollalternativet ryms bevisligen inom befintlig budgetram så visst borde den ha funnits med som alternativ. Kanske var det just därför som tjänstemännen vågade att specifikt fråga om inte nollalternativet skulle vara med. Lite konstigt dock att de behövde fråga då styrgruppens betoning till media var att det enbart var en tjänstemannaprodukt som nu spreds till medborgarna. Hmm…

Jag gillar ärliga tjänstemän, tjänstemän som vågar hålla sig borta från det blå skåpet. På mötet i Granåsskolan var en tjänsteman ärlig och tydlig angående vad som behövs för att Vänersborg skall nå medelresultat. Behovet som nämndes är 20-30 miljoner kronor i form av extra resurser. Om läsaren tycker att siffrorna låter bekanta så kan det vara för att den årliga kostnaden för Arena Vänersborg ligger på 26 miljoner kronor.

Vilket val gör man då som medborgare i frågan om framtidens skola?  Skita i det blå skåpet och välja mellan pest eller kolera? Eller varför inte pröva något nytt? Vad sägs om att välta skåpet!