It’s coming home

englandvsverige

Idag spelar England kvartsfinal mot Sverige i fotbolls VM 2018.

Hur ser din bil ut idag?

Hur ser min bil ut imorgon?

Annonser

Samhällsbyggnadsnämndens inställning till Anders Solvarms överklagandet

cirkeln

Idag hade vi samhällsbyggnadsnämnd där vi hade att yttra oss till förvaltningsrätten i Göteborg över Anders Solvarms överklagandet av avvisningen av hans begäran att inskränka VA verksamhetsområdet som idag omfattar hans fastighet Sikhall 1:20.

Förvaltningens inställning i sitt yttrande var att Vänersborgs kommun bestrider bifall till överklagandet. Presidiets förslag till beslut var att nämnden skulle ställa sig bakom förvaltningens yttrande.

Vi fick en muntlig dragning som sammanfattade överklagandet samt förvaltningens tresidiga yttrande. Jag var den enda som framförde kritiska synpunkter. Jag konstaterade att förvaltningen, genom att nu medge att Lagen om vattentjänster (LAV) ger inget besked om vem som äger behörighet att påkalla en prövning om inskränkning enligt 9 § nämnd lag, hade egentligen bevisat att Anders Solvarm visst hade en rätt att begära en inskränkning. Utifrån det menade jag precis som jag gjorde i mars att det var fel att avvisa Anders Solvarms begäran och därför yrkade jag nu att nämnden skulle bifalla Anders Solvarms överklagandet. Jag fick frågan hur jag menade? Jag menade att om presidiet kan föreslå att man stödjer ett yttrande där det står att kommunen bestrider bifall till överklagandet måste väl jag kunna utan problem ha ett yrkande där jag bifaller överklagandet. Trots vad andra kanske vill göra gällande har jag inte yrkat bifall till brödtexten i Anders Solvarms överklagandet, jag har inte heller yrkat bifall till förvaltningens sammanfattning av Anders Solvarms överklagandet. Det jag har yrkat om är ett bifall till hur Anders Solvarm vill att förvaltningsrätt skall döma i målet – nämligen att det tidigare beslut i samhällsbyggnadsnämnd ska upphävas.

Hur gick det då med mitt yrkande? Ytterligare en förlust med röstsiffror 9-2.

Detta var på förmiddagen. Eftermiddagen tillbringade nämnden på en buss där vi besökte mål i Dalsland som samhällsbyggnadsförvaltningen och nämnden har ansvar för. På vägen tillbaka från vattenverket i Rörvik passerade bussen förbi Anders Solvarms fastighet Sikhall 1:20.  En omen kanske om att cirkeln blir sluten?

Anders Solvarm begär laglighetsprövning

ruta 1

Idag tänkte jag köra en scoop på en bloggande partivän. Idag kom ett föreläggande till Vänersborgs kommun från förvaltningsrätten i Göteborg. Anders Solvarm har överklagat samhällsbyggnadsnämndens beslut att inte fatta ett beslut angående hans begäran att verksamhetsområdet för VA som omfattade fastigheten Sikhall 1:20 skulle inskränkas.

Det gjorde han helt rätt i. Jag kan bara beklaga att majoritetens icke beslut, som togs med röstsiffrorna 9-2 i nämnden den 22 mars, innebar att en omväg för laglighetsprövning behöver tas innan självaste sakfrågan om en eventuell inskränkning kan prövas. Nu har vi att invänta flera veckor av onödig tidsspillan för att rätten skall högst troligen komma fram till att nämnden hamnar tillbaka på ruta ett och måste pröva sakfrågan. Då vet jag en i nämnden som kommer att säga ”vad var det jag sa!”

Överklagan och föreläggandet kan du läsa här

och jag gläds av kunskapen att det finns en och annan som hittar till mina rader.

 

Vänersborgs kommuns inställning till Sikhall 1:20 luktar skit

luktar illa

Jag fortsätter med att analysera Vänersborgs kommuns behandling av familjen Solvarms ärende där de har bett att få till en inskränkning av ett verksamhetsområdet i enlighet med 9 § av vattentjänstlagen (LAV). Jag redovisade kommunens inställning i bloggen Vattentjänstlagen 9 §

Kommunens avvisning av ärendet byggde på ett tidigare avgörande i Statens va-nämnd  13 december 2013, BVa 99 som de menade utgjorde en juridisk praxis. I det fallet hade de klaganden en obebyggd tomt som ingick i ett verksamhetsområde där de försökte att få till en inskränkning. Alltså hade de inte en VA lösning som kunde godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön. Mig veterligen är familjen Solvarms tomt både bebyggd och omfattad av en VA lösning som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön. Redan här kan kanske en vaken läsare komma fram till det jag gjorde. Är det inte en viss skillnad på omständigheterna i avgörandet och familjen Solvarms ärende? Jag försökte utan framgång påtala detta på samhällsbyggnadsnämndens möte.

Jag försökte också påkalla uppmärksamhet till att Statens va-nämndens avgörande inte berörde, vad jag betraktade som, väsentliga delar av Regeringens proposition 2005/06:78. Va-nämnden nöjde sig (rätt eller fel vet jag inte då jag ej är jurist) med att förhålla sig till s.137 av propositionen vilket i sin tur ledde till att kommunens tjänstemän också gjorde detta och föreslog därför avvisning av ärendet. Jag höll inte med då jag hade dagen innan nämndmötet fördjupat mig i proposition 2005/06:78 i delarna som berörde inskränkning av verksamhetsområden. Jag hade kommit fram till att det fanns relevanta texter på sidorna 53 och 54 av samma proposition som förklarade hur Regeringen tänkte angående inskränkningar av verksamhetsområden när de lade fram lagförslaget till Riksdagen. Det som förvånade mig var att dessa tankar inte hade berörts av Statens va-nämnd i sitt avgörande vilket ledde i sin tur till att kommunens tjänstemän inte heller hade berört dessa delar.

Vad står det då på s.53 och 54 som jag bedömde av relevans till Solvarms ärende? Jag har fettmarkerat det som jag tyckte var väsentligast för mig när jag kom fram till att det var visst möjligt att bevilja familjen Solvarms begäran.

Inskränkning av ett bestämt verksamhetsområde
Det har länge varit ett önskemål från kommunalt håll att kunna inskränka
ett redan bestämt verksamhetsområde när underlaget för en rationell drift
av den allmänna anläggningen sviktar. I dag är det osäkert om lagen alls
medger någon möjlighet att inskränka ett verksamhetsområde i den del
där vattentjänsterna redan har tagits i anspråk. En möjlighet att inskränka
ett verksamhetsområde har tidigare föreslagits av Plan- och byggutredningen
men har inte lett till lagstiftning.

Förutsättningarna för en rationell drift av verksamheten och ett effektivt nyttjande av de allmänna va-resurserna skulle kunna förbättras om verksamhetsområdet i större utsträckning än vad som för närvarande är möjligt
kan anpassas till ändrade förhållanden. Möjligheten att inskränka ett
bestämt verksamhetsområde bör därför vidgas. Detta måste dock vägas
mot användarnas intresse av en tryggad va-försörjning. Användare som
drabbas av en inskränkning bör dessutom ha rätt till ersättning.
Ett bestämt verksamhetsområde bör till en början kunna inskränkas till
den del det faktiskt inte har tagits i anspråk, dvs. där den allmänna anläggningen
inte har byggts ut, där ingen fastighetsägare har hävdat någon
användningsrätt och där det inte finns något aktuellt behov av att lösa va frågorna
för en befintlig eller planerad bebyggelse i ett större sammanhang.
I början av 1970-talet, när skyldigheten att fastställa ett verksamhetsområde infördes, kunde det hända att omfattningen av det beslutade
verksamhetsområdet mer kom att spegla kommunens allmänna ambitioner
och inte alltid helt välgrundade förväntningar om en framtida bebyggelseutveckling
än kommunens skyldighet enligt va-lagen att bygga
ut den allmänna anläggningen. Delar av verksamhetsområdet som inte
har någon täckning av ett verkligt behov av vattentjänsterna bör nu kunna
inskränkas utan vidare.
En inskränkning av verksamhetsområdet bör också ske för sådana bebyggelseområden
som i och för sig kan ha ett behov av vattentjänster
men där detta uppenbarligen inte svarar mot kommunens skyldighet att
ordna en allmän va-anläggning. Att förutsättningarna för denna skyldighet
inte är uppfyllda kan antingen bero på att de aldrig har varit det eller
att de på grund av ett minskat utnyttjande av vattentjänsterna inte längre
är det. Det förekommer i glesbygder att kommuner har inrättat en allmän
va-anläggning för endast ett fåtal användare – det finns exempel på verksamhetsområden med bara tre fastigheter – och detta utan förväntningar
om att ytterligare bebyggelse skall komma till. Det förekommer också att
från början ändamålsenliga verksamhetsområden genom minskning av
befolkningen eller förändringar i en förväntad bebyggelseutveckling efter
hand förlorar det underlag som behövs för en allmän va-verksamhet.
Oavsett anledningen till varför bebyggelsen inom hela eller delar av ett
verksamhetsområde inte räcker till för att kommunen skall vara skyldig
att ordna allmänna vattentjänster för den, bör kommunen i uppenbara fall
ha möjlighet att inskränka verksamhetsområdet för denna bebyggelse.

Även om det är kommunen som beslutar om inskränkningen av verksamhetsområdet, kommer initiativet normalt från huvudmannen. En inskränkning förutsätter att kommunen och huvudmannen kommer överens och att huvudmannen lyckas förhandla fram godtagbara ersättningslösningar med fastighetsägarna.
Fastighetsägarna bör alltså ha rätt till ersättning för den skada som de
kan lida till följd av att en inskränkning görs. En sådan skada torde normalt
dock inte kunna anses drabba andra fastigheter än sådana för vilka
skyldighet har inträtt att betala avgifter för fastighetens anslutning och
sådana för vilka ägaren genom en betalning av anläggningsavgift eller
genom någon annan åtgärd tydligt har hävdat sin rätt att använda den
allmänna anläggningen.
Om ett verksamhetsområde inskränks på grund av att bebyggelsen i
fråga uppenbarligen inte räcker till för att kommunen skall vara skyldig
att betjäna den med allmänna vattentjänster, kan detta innebära en skada
för de fastigheter som därigenom blir hänvisade till enskilda lösningar
för sin va-försörjning. Här gäller det först och främst kostnaderna för
omställningen till enskilda lösningar. Ofta kan det vara lämpligt att huvudmannen
sköter omställningen. I den mån fastighetsägarna deltar i omställningsarbetet
och ordnar de egna anläggningar som behövs, bör huvudmannen
ersätta dem för deras kostnader. Om huvudmannen bekostar
omställningen till de enskilda lösningarna, synes fastighetsägarnas skada
normalt vara begränsad till förlusten av rätten till de allmänna vattentjänsterna.
Denna rätt bör kunna värderas till vad det kostar att få del av
dessa tjänster, dvs. anläggningsavgiften för fastighetens anslutning enligt
gällande va-taxa. Huvudmannen bör, som sagt, å sin sida tillgodoräknas
de nödvändiga kostnaderna för omställningsarbeten och nyanläggningar
som krävts för de enskilda lösningarna och som huvudmannen har bekostat,
men däremot inte värdet av de delar av den allmänna anläggningen
som fastighetsägarna tar över. Sådana delar bör, genom framför allt tidigare
avgiftsbetalning kunna betraktas som fastighetsägarnas andel av den
allmänna anläggningen. Om resultatet av denna beräkning, som måste
göras separat för varje fastighet, utfaller till fastighetsägarens fördel, bör
denne vara berättigad att som skadeersättning få mellanskillnaden av
huvudmannen.

Att jag har tagit med hela textavsnittet är för att en läsare skall kunna dra sina egna slutsatser. En tolkning av en text är väldigt ofta beroende av dess sammanhang och det finns inga garantier för att jag tolkar korrekt men jag vill vända och vrida på alla kända stenar när ett ärende besvärar mig. Jag vill inte vara offer för fake news.

Jag vände på dessa stenar även i nämnden och fick då höra att om det skulle vara så att en fastighetsägare kunde säga att man inte ville vara med i ett verksamhetsområde så skulle lagen falla platt. Jaså! Varför finns då med texten i 9§ LAV att man måste kunna visa upp en Va lösning som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön. Varför skriver regeringen att ”delar av verksamhetsområdet som inte
har någon täckning av ett verkligt behov av vattentjänsterna bör nu kunna
inskränkas utan vidare.” om de inte skulle mena detta?

Något som jag tycker är kanske det mest allvarligast av det som jag har läst i Solvarms ärendets sammanhang är när VA-nämnden slog fast i avgörandet som kommunen sedan använde sig av för att avvisa. Varken bestämmelsens utformning eller förarbetena till vattentjänstlagen ger stöd för att en fastighetsägare med åberopande av 9 § skulle kunna föra talan om inskränkning av ett av kommunen beslutat verksamhetsområdet. G Rs yrkande i denna del ska därför avvisas..

Jag hade lika gärna kunnat skriva Varken bestämmelsens utformning eller förarbetena till vattentjänstlagen ger stöd för att en fastighetsägare med åberopande av 9 § inte skulle kunna föra talan om inskränkning av ett av kommunen beslutat verksamhetsområdet.

Men som jag tidigare skrev jag är ingen jurist och måste erkänna att jag smygtittade på sidorna 53-54 av Regeringens proposition 2005/06:78 som berör inskränkningar av verksamhetsområden för att få lite ledtrådar.