Bucci och Bergagården

Om ni tittar på kartan kan ni säkert förstå att Halle- och Hunneberg ligger mig varmt om hjärtat. Den blåa linjen är min resväg med bil till Bergagården på Hunneberg. Skulle jag vilja gå dit tar jag istället en promenad uppför Erdalsklev.

För ett år sedan skrev jag en visionär blogg om Bergågården.

Hållbar ekoturism i ett glasskal

Idag är det dags att skriva ytterligare några bloggrader om Bergagården. Detta på grund av att Vänersborgs kommuns fastighetsbolag (FABV) vill köpa Sveaskogs fastighet Hunneberg 1:7, Bergagården. Ärendet skall beslutas om troligen på nästa kommunfullmäktige och passerade kommunstyrelsen den 25 mars. Vid kommunstyrelsen yrkade jag avslag på affären. Något som kan betraktas som ologiskt utifrån vad jag skrev för ett år sedan.

Saken är att jag står fast vid tanken att Bergagården skulle kunna bli ett ekoturistiskt besöksmål. Jag är inte heller emot ett kommunalt ägande. Det som jag saknar i ärendet till den grad att jag, i dagsläge, inte är beredd att stödja FABVs köp av Bergagården är en redogörelse av vatten- och avloppsproblematiken som är förknippade med den här affären. En VA problematik som, för att lösa, kan föra med sig en investeringsprislapp som överstiger köpepriset på fastigheten som är 4,820,000 kronor.

Det märkliga i ärendets handläggning och tillgängligt underlag är att ingenstans refereras det till VA problematiken och någon eventuell prislapp för att åtgärda detta. Jag försökte få klarhet kring detta vid kommunstyrelsens möte.

Lokaltidningen TTELA skrev en artikel om ärendet i kommunstyrelsen och mina funderingar

Kritik mot Bergagårds-affären

Något som inte framgick i tidningsartikeln är att inte heller finns det ett underlag i ärendet som visar på vilka andra eventuella nödvändiga investeringar är förknippade med fastigheten. Moderaternas kommunalråd Guannar Lidell försökte, utan framgång, att få klarhet kring denna aspekt.

Jag hoppas förstås att underlaget som jag och Gunnar Lidell efterlyser hinner tas fram till kommunfullmäktiges behandling av ärendet. Jag skulle dock inte satsa pengar på detta.

Därför gav jag mig själv en utmaning beträffande VA sidan av affären. Jag utvecklar vad den utmaningen har lett fram till i nästa blogg. Men jag kan redan nu skriva  att – I am not a happy bunny

 

En vanlig fastighetsaffär

När jag som ledamot i samhällsbyggnadsnämnden inte håller koll på våra kilowattimmar håller jag istället koll på våra kvadratmeter. I torsdags var det tänkt att Holmen bruks fd huvudkontor och fabriksport skulle säljas till den som hade bjudit högst i en försäljningsprocess som slutade kl.12.00 den 12 november.

Vill ni fördjupa er i vad som var till salu klicka här

Uppdraget att sälja via mäklare fick vi från kommunfullmäktige den 22 maj 2019 med instruktioner att ett markområde runt byggnaden skulle ingå och där fastighetsenheten redan hade hunnit tala i termer av en begränsad omfattning kring byggnaden. Markområdet blev bestämt till 3500 kvm. Högsta bud blev 800 Tkr.

Easy, peasy, japanesey eller?

När vi fick detta till oss i nämnden förra torsdagen hade 3500 kvm blivit till 35000 kvm och inte rörde det sig om att någon hade omedvetet tryckt på noll tangenten en gång för mycket. En kajyta skulle också ingå och det fanns förslag till nyttjanderätts- och optionsavtal på en vattenyta. Priset för de tillkommande 31500 kvm lika med kronor gånger noll.

Här kan den som vill klicka på bilden på Holmens fd huvudkontor då Denzel Washington säger det bättre än vad jag kunde.

Jag var beredd att sälja byggnaden och de 3500 kvm för de 800 Tkr. Allt det andra krimskramets tyckte jag skulle plockas bort och att den intresserade köparen kunde inkomma med dessa önskemål separat till fastighetsutskottet. Vi var två av elva ledamöter i nämnden som tyckte detta. Två ledamöter ville återremittera och sju ledamöter tyckte att hela upplägget skulle till kommunstyrelsen. Jag tror inte att den julklappen (julklapp till köparen? julklapp till KS?) kommer att uppskattas.

För min del fick det bli en reservation.

Reservation i ärendet – Försäljning av Holmens fd huvudkontor

Idag får jag reserverar mig till förmån av mitt eget yrkande då detta ärende hade utvecklats till någonting som inte längre är en vanlig fastighetsaffär. En föredragande tjänsteman själv sade ”I början var försäljningen som en vanlig fastighetsaffär”. För mig är detta uppdraget som har funnits och är också det uppdrag som jag som nämndledamot valde att förhålla mig till.

För att förstå min uppfattning måste man läsa vad som fanns som underlag inför beslutet som kommunfullmäktige fattade den 22 maj 2018. I underlaget finns beskrivet hur försäljningsprocessen var tänkt där det står i en e-post från fastighetsenheten till kommunstyrelseförvaltningen ”Vår uppfattning är den nya fastigheten ska vara lämplig för sitt ändamål men med en begränsad omfattning kring byggnaden”

I fullmäktige fattade vi beslut med formuleringen ”att Holmens Bruk AB:s gamla huvudkontor, inom fastigheten Rånnum 6:38 i Vargön, tillsammans med ett markområde runt byggnaden ska säljas via mäklare,”

En vanlig fastighetsaffär eller hur?

När vi i samhällsbyggnadsnämnden nu skulle fatta ett beslut har en vanlig fastighetsaffär blivit till någonting mycket mer. Det har påkopplats optionsavtal, nyttjanderättsavtal, avsiktsförklaring, 31500kvm mark och en kaj till en försäljning som var tänkt som Holmens fd kontor plus 3500kvm. Allt för samma högsta bud beloppet. Fina visioner föredrogs som verkligen tilltalade mig men som inte kunde ta ifrån mig min uppfattning att jag som nämndledamot hade att följa ett uppdrag definierat av fullmäktige.

Eftersom det övriga tänket visst lockade mig kom jag fram till att jag var beredd att ta vad som heter på engelska ”A leap of faith” och ge i uppdrag till fastighetsutskottet att jobba med dessa bitar separat om nu den tilltänkta köparen till Holmens fd kontor plus de 3500kvm skulle inkomma med sådana önskemål. Detta är för mig helt i sin ordning då jag vet att fastighetsutskottet tar ställning i sådana frågor.

Det som jag upplever inte är i sin ordning är när en vanlig fastighetsaffär genom mäklare och med budgivning blir till något annat som kunde tänkas skräddarsys till intressenters önskemål och som inte längre följer ett givet uppdrag utan istället blir att varje budgivare kanske bjuder med en uppfattning om olika saker och inte heller känner till vad andra bjuder på.

What? Inga fler gratis watt!

Jag tänkte ta upp en laddad fråga som vi hanterade i torsdags vid senaste samhällsbyggnadsnämnd. Det var nämligen så att vi som kommun skulle börja ta betalt för elen som elbilarna laddades upp med från våra laddstolpar. Denna ljushuvud läste handlingarna som om folk hade kunnat ladda sina elbilar gratis sedan 1 november när ett avtal hade ingåtts med InCharge. Att det skulle behöva ta 6 veckor att komma fram till att den som laddar skulle betala elen chockade mig något när jag genererade mina tankar på min kammare – när skall saker och ting i min kommun hamna i fas? Lagom taggad i torsdags ställde jag min fråga om hur det kom sig att man inte hade på plats att ta betalt från 1/11. Då blev det trögt en stund tills ordförande, förvaltningschefen och nämndsekreteraren förstod min fråga. Då kom svar och förklaringar som slog i alla fall mig som en blixt från klar himmel. Det har nämligen varit gratis elladdningar sedan 2016 där det har räckt att ha rätt kort och kontakt (eller heter det rätta kontakter?) för att kunna ladda sin bil gratis och att det har ingått privata näringsidkare bland kortinnehavarna. Min kommentar till dessa hårresande uppgifter var -Spännande! Och så kom det ytterligare förklaring från förvaltningen. Dåvarande KSO (kommunstyrelsens ordförande) vid 2016 hade beslutat att bjuda på elen men att man nu från förvaltningens sida ville rätta till detta. Undrar om någon hade vågat föreslå att ta betalt för elen om dåvarande KSO fortfarande var kvar på sin stol? Laddstolpe avtalet hade tydligen skrivits om två gånger sedan 2016.

Och nu det tråkiga för alla el freeloaders. I sakfrågan blev det beslutat att kommunen nu tar betalt för elen från sina laddstolpar och med det blev vi en politisk kortslutning fattigare i Vänersborg.

PS-hoppas att ni klickade på de tre länkar, gratis el uppgiften lär inte vara kvar så länge till. Lite passande musik kommer efter reklamen om man klickar på bilden.

 

Att bita tillbaka

Den 12 september fanns min motion, som berörde familjen Solvarms fastighet Sikhall 1:20, på dagordningen hos Vänersborgs samhällsbyggnadsnämnd. Jag skrev motionen i april 2019.

• Vårbruk i Lilleskogsdalen

Motionen avslutades med ett yrkande  Att – samhällsbyggnadsnämnden prövar frågan om befintligt verksamhetsområde för VA som omfattar fastighet Sikhall 1:20 kan inskränkas på så sätt att fastigheten Sikhall 1:20 inte skall omfattas.

Hur det kändes efter nämndsmötet skrev jag om den 13 september

•    Flushed

Den 16 september var protokollet klart och i det kunde man läsa om ärendet. Nämnden beslutade enligt förvaltningens förslag. Och nu frågar vän av ordning förstås – Vad var förvaltningens förslag? Förvaltningens förslag redovisades i en skrivelse daterad 2019-09-04. Förvaltningen föreslog ”Samhällsbyggnadsnämnden föreslås avslå förslagsställarens yrkan.” Förvaltningens skrivelse avslutades med en referens till 9 § i Lag (2006:412) om allmänna vattentjänster (LAV) och hävdade att  ”§ 9 bedöms inte tillämpbar i detta fall”

För nämndemannen Bucci blev detta genast intressant då innebörden av nämndens beslut var att ärendet aldrig blev prövade i nämnden med hänvisning till att 9 §  LAV inte kunde användas på det sättet som jag anser att den kan användas. Fördjupning kring 9 § LAV finns i två av mina tidigare bloggar

• Sikhall 1:20 – att inskränka eller inte inskränka? That is the question!
• Vänersborgs kommuns inställning till Sikhall 1:20 luktar skit

När familjen Solvarm försökte väcka ett liknande ärendet i nämnden fick de inte. Inte heller fick de gehör hos förvaltningsrätten eller kammarrätten. I dagsläge vet jag ej om familjen Solvarm har bett Högsta Förvaltningsdomstolen titta på deras fall. Själv hade jag inte varit blyg då jag har precis lärt mig från Brexit processen att en högsta domstol kan läxa upp både premiärminister, regering och underdomstol.

Själv fick inte heller jag, som nämndledamot, ärendet prövad i nämnden. Jag står fast vid min åsikt att 9 § LAV medger att ärenden, som kan innebära inskränkningar av verksamhetsområden, kan prövas av den ansvarige politiska nämnd. Något annat vore egentligen absurd, hur annars har förvaltningen själv tänkt att kunna väcka sådana ärenden?

Enklast hade varit om majoriteten i nämnden hade beslutat om att inte inskränka verksamhetsområdet. Ett sådant beslut hade jag kunnat respektera även om jag inte höll med. Men majoriteten valde inte den vägen. Genom sitt val släppte majoriteten fram mig på vägen som jag nu har valt. Jag har valt att koppla från Vänersborgs kommunala tolkningen av 9 § LAV och istället koppla på domstolarnas tolkning.

I torsdags skickade jag in ett överklagande till Förvaltningsrätten i Göteborg.

• Begäran om laglighetsprövning

Jag hoppas att det blir något för domstolen att bita i.

PS – Bilden visar en fish ghoulie som finns med i ghoulie filmerna. Jag vet inte om bilden föreställer vad som kan hända när man kopplar på det kommunala VA systemet eller om den föreställer vad som kan hända om man vill köra eget.